SIDOR

Sunday, January 20, 2013

The trees of my life

Ojj... jag håller på att rensa i mitt utkast här på bloggen och hittade just det här inlägget. Hade nästan glömt bort det HELT. Det är typ snart ett år sedan jag skrev texten. Skrev det den 19 februari 2012.
Jag vet inte varför den hamnade i utkastet. Så jag slänger upp texten sådär ett år senare. Det har hänt mycket sedan dess... men jag har flyttat tillbaka till det där stället jag skrev om.. hemmet. Och jobbar på macken igen. Det var la något som inte var avslutat..? Men NU back to the days...

En av de minst sagt märkligare dagarna på jobbet... haha plötsligt så händer det?!
Antar att det gör det!
Nej men seriöst.. jag har snart jobbat de sista passen på macken. Sen öppnas ett nytt kapitel i mitt liv.
Insåg det när jag såg de fällda träden...

Alltså det är lika bra att jag berättar vad de där fällda träden handlar om..
Jo det är såhär att mittemot vår trädgård ligger ett stort gärde och framför det finns ett antal stora, fina lönnträd.
De har funnits där så länge jag kan minnas, och lika länge har pappa skött den gräsremsan som träden växer på. Minns speciellt en gång när en grannpojk hade hållit på att vandalisera ett av träden och spikat upp plankor i trädet och liknande. Pappa blev galen, liksom jag! De där träden känns som våra..och de är så fina!

Det var en tidig morgon i förra veckan, jag hade precis hopppat ur sängen och tagit mig ut i köket för att göra en stor kopp kaffe..när jag plötsligt ser en lastmaskin utanför fönstret... funderade på vad den gjorde där så tidigt på morgonen.
Så kom det även en liten arbetsbil och körde in på gångvägen.. det går ur en man, han öppnar upp dörrarna till bagageutrymmet på bilen och drar fram en motorsåg. Tankarna for omkring i huvudet på mig.. mannen går fram till det första trädet.
Tankarna går nu omkring ännu mer och jag känner hur ilskan börjar växa inuti mig.. JAG MÅSTE RINGA PAPPA!
Jag slänger mig på telefonen i köket och förundras över hur svårt det är att slå rätt nummer när man är så uppstressad och ivrig. Pappa svarar.. jag hade kommit rätt!
- Pappa! Det är nån jävel som ska såga ner träden vid gärdet!! Det kan dom ju inte göra, det är ju typ våra träd! Dom kan ju inte bara såga ner dom!
- Näe men det är ju rätt skönt om dom sågar ner dom, då slipper vi alla löv..... svarar han.
- Vaa? Men du som har skött om dom där träden och allt, så länge! Jag trodde du ville ha kvar dom?!
- Näe men det gör inte så mycket, det är la bonnen som är trött på dom...
Tystnad. Jag känner hur klumpen i halsen förvandlas till tårar.
- Får fram något som... mmhm okej. Då får det väl bli så då. Sen lägger jag på.

Jag som ringde till pappa för jag var säker på att han skulle backa upp mig. Att han skulle säga åt mig att jag skulle springa ut och skrika till dem.
- Vad fan gör ni? Är ni helt jävla dumma i huvudet? Dem där träden ger ni FAN i! Ni har ingen jävla rätt att såga ner dem!
Men... nu? Jag ställde mig i fönstret, övervägde ännu en gång att springa ut och säga vad jag kände.
Det gjorde ont. Tårarna började rinna nerför mina kinder, det låter helt sjukt men det kändes som att dom tog livet av ett par vänner. Jag ville bara springa ut och svära och skrika och sparka på dem.
Det här är precis så jag kände. Jag såg hur dem började såga, jag blundade.. gick in och la mig på sängen, tårarna forsade ur mig. Jag var så jävla förbannad, så jävla ledsen. Så besviken. Lite som Avatar, fast på riktigt.
Det kändes som en kniv skar i mitt hjärta. Jag svor högt och önskade livet ur dem som sågade..
Trodde aldrig man kunde reagera så på att se ett träd sågas ner... okej det var minst tre stycken.
De som alltid stod där och var så fina. På våren blev de så gröna, på hösten lyste de gula och orange..
Men nu.. låg de avkapade längs marken. Nu skulle de aldrig mer lysa upp vår utsikt på morgonen. Det var som om att jag kände smärtan i träden..

Och nu en vecka senare ligger de fortfarande där de sågades ner.. inte ens någon som har tagit bort dem.. de har bara låtit dem ligga kvar där, nakna och skändade.

Igår slog det mig... det kanske inte är någon slump att de sågades ner. De har gått in i ett nytt kapitel. De har gått vidare. De har gjort sitt, där de stod. Liksom jag.. jag ska flytta hemifrån.. och har förmodligen gjort mitt på den platsen jag bor nu.
Allting kan inte vara som det en gång var, allting måste förändras. Och jag inser bara mer och mer om livet. Det är perfekt.

Folk som läser den här texten kommer förmodligen tycka att jag är helt dum i huvudet och flummig, men faktiskt så I don't give a fuck! Och när jag berättade om det för min syster så skrattade vi så vi grät pga komiken i det hela. Kan ju även avslöja att den stora anledningen till att jag faktiskt inte gick ut och skällde ut de där trädhuggarna var; att jag kände mig fruktansvärt ful och osminkad. Vadå höjden av ytlighet möter höjden av lojalitet! Haha! ...en annan teori till att jag reagerade som jag gjorde är den där röda veckan i månaden..? Äsch jag bjuder på den.
Nu har jag blottat mitt innersta. Det känns okej. The real me.

1 comment:

............