SIDOR

Tuesday, September 17, 2013

Blottad

Okej.. jag vet inte om jag är redo att lägga ut det här till beskådning.. men jag säger bara fuck it! Jag gör det ändå. Skrev det för snart ett år sedan.. sedan har det blivit liggandes i utkastet.
Jag hittade det nu imorse av en slump och läste igenom det och fick lite ny välbehövd kraft, eftersom jag varit lite nere de senaste dagarna. Jag behövde verkligen läsa det här för att påminna mig själv om var jag är nu.


Okej.. jag måste bara säga att jag är så lycklig.
Det fanns en tid då jag bara mindes det som varit, jag såg inte framåt, jag levde endast i minnena av gårdagen.. jag ville inte se framåt. Jag var rädd, för allt, bara tanken på framtiden gav mig ångest.
Jag hade egentligen ingen framtidstro överhuvudtaget.
..det gick cirka två år av ältande och ren ignorans av mitt eget liv.

Men så kom det en dag, en dag då jag insåg att det var dags att sätta punkt för ältandet. Jag skulle låta minnena få vara just bara minnen.
Jag lärde långsamt känna mig själv bättre, tillät mig att vara ensam, att se mig som en individ.. en egen varelse.
Jag började finna saker jag brann för, en drivkraft, en dröm. Ångesten inför framtiden började omvandlas till framtidstro. Jag slutade vara rädd för allt.. jag hittade tillbaka till mina drömmar. Drömmar som jag inte drömt sedan jag var liten väcktes åter till liv, drömmar jag förträngt av ren rädsla för att jag aldrig skulle få uppleva dom. Jag trodde inte att jag var tillräckligt bra för att få uppleva dom. För i samma stund som jag följde strömmen förlorade jag mig själv.

Det har gått ca ett år sedan den där dagen.. och just idag insåg jag hur mycket jag har utvecklats under de här tre åren och framför allt under det sista.

För ett tag sedan drabbades en nära släkting till mig av cancer... och i och med det, kom tankar till mig med ett släng av hypokondri. "Tänk om jag skulle bli sjuk... jag är verkligen INTE klar med mitt liv, mitt liv har bara precis börjat. Det finns SÅ mycket jag vill åstadkomma i det här livet." Och för mig har dom tankarna varit främmande förut... så med dom, insåg jag att jag verkligen VILL så mycket. Och jag blev påmind om att livet inte varar för evigt, tiden går och jag måste jobba hårdare för att komma dit jag vill. Jag är inte längre rädd... jag är fan i mig inte rädd för något.
Jag har insett att man inte kan leva för någon annan eller lita på att någon annan ska göra någonting för en. Jag är den enda personen i mitt liv som har ansvar för att jag ska må bra och att mina drömmar ska uppfyllas. Jag känner en kärlek till mig själv, och ett ansvar för mig själv som jag tidigare inte upplevt på samma sätt. Ett ansvar som handlar om att jag ska må bra. Jag anser att innan man kan ge kärlek till någon annan, eller för att man ska kunna ha ett bra förhållande så måste man verkligen älska sig själv, och egentligen inte vara beroende av någon annan.

Jag ser när saker inte är bra för mig, och jag har fått styrkan att välja att gå en annan väg när jag märker vad som sänker mig. Och när jag nu tänker tillbaka på den där tiden som jag för några år sedan saknade så mycket, kan jag knappt förstå hur jag kunde sakna det... jag skulle inte vilja byta ut den tiden mot den jag är nu för något i världen.

Det är då man får insikten att "allting alltid sker av en anledning"... det är först nu jag förstår varför saker jag ville få då aldrig kom till mig. Av den enkla anledningen att jag inte skulle varit den jag är idag om de sakerna skulle inträffat.
Visst, jag har glidit ifrån vissa människor som jag älskar väldigt mycket, men jag har även träffat nya och helt fantastiska personer på vägen. För det är ju även så, att när man förändras på insidan kanske inte omgivningen längre motsvarar ens förväntningar.. eller att man själv motsvarar den man en gång varit, för man har en annan syn på livet.

Jag säger inte att jag är glad, positiv, lycklig och driven varje dag.. jag har självklart fortfarande perioder då jag är nedstämd eller uppgiven. Men de där dagarna blir färre, och perioderna kortare. Och bara vetskapen av att jag då och då inser hur långt jag kommit gör allting så mycket lättare. Jag finner snabbare tillbaka till ljuset igen. Och jag känner en genuin tacksamhet till allting som hänt mig i det förflutna.. även om det har varit en lång, segdragen väg så är jag här idag. Starkare än någonsin.
Jag har en otroligt lång väg kvar, men jag känner inte samma rädsla för framtiden. Jag kan knappt vänta på att få alla de saker jag vill uppfylla, alla drömmar jag ska förverkliga. Jag är redo.

No comments:

Post a Comment

............