När jag kom hem kände jag det så starkt, Jag älskade honom...

Jag gillade honom så mycket, ville bara vara hans. Men han hade sagt orden. Han var inte redo, han trodde inte jag var the one. Jag var ledsen.. men insåg att det var bättre att vi kapade vårt band så att vi kunde gå vidare.

Vi stod på Valand i vårkvällen. Kvällssolen spred sitt ljus mellan byggnaderna och husen och kastade långa skuggor. Ljuset lyste magiskt mellan de nyutslagna bladen på träden. Han skulle kyssa mig en sista gång.. jag ville inte släppa taget om hans läppar. Slutet var nära. Han kom på att han kunde ta bussen från Heden istället. Vi gjorde sällskap dit och jag fick chansen att säga hej då och kyssa honom ännu en gång. Det var så vackert och jobbigt på samma gång. Vi stod på grusvägen, jag med min cykel och han med sin ryggsäck. Han kysste mig, länge, och jag kände hur tårarna ville tränga fram bakom mina ögonlock. Mina knän blev svaga och mitt huvud snurrade.

Vi sa hej då.

Jag cyklade hem på grusvägen genom allén, klockan hade blivit mycket och mörkret började sakta lägga sig. I öronen spelades ”Am in love with U” med Sarkodie och Efya. Tårarna rann ner för mina kinder medans jag trampade hemåt i vårkvällen. När jag kom hem kände jag det så starkt, jag älskade honom....

Aldrig tidigare hade jag svävat så högt, varit så nära planeterna, månen och stjärnorna.

Ett rådjur som stirrade in i våra själar. En rosafärgad kvällshimmel som speglades i våra ögon. En lång och ljummen kvällspromenad genom Göteborgs gator, sedan landade vi liggandes tätt, tätt under de vita lakanen i min säng.

Regnet som smattrade på takåsarna utanför det öppna fönstret. Åskan som ekade mot berget. En doft av ett sommarregn spred sig in i sovrummet. Våt asfalt som målats av solen. Vi älskade och inget kunde nå oss. Vi var högre upp än molnen, bland stjärnorna svävade vi omkring i ett vackert rus. Magin var påträngande, i varje sekund kunde jag se den, känna den. Vi låg plötsligt på golvet men aldrig tidigare hade jag svävat så högt, varit så nära planeterna, månen och stjärnorna. 

En onsdagskväll i maj

Vi kom ut från gymmet i Majorna. Klockan var mycket. Så typiskt oss att ramla ut från gymmet lite halvt svettiga och härliga efter midnatt en onsdagskväll i maj.
Staden var lugn och ljummen, himlen var fortfarande ljus. Vi gick längs gatorna.

Vi skrattade och sprang efter varandra som om vi vore barn på nytt. Fria och lyckliga. Du kom ifatt mig, tog tag i mig. Vi skrattade, sen kysste du mig. Fjärilarna från maggropen flög upp till huvudet och gjorde mig yr. Jag tappade fotfästet och ramlade omkull mitt på gatan i din famn. Vi skrattade och jag älskade varje sekund. Du drog upp mig från gatan. Vagnen kom och vi sprang det snabbaste för att inte missa den. Vi hoppade på den och kom fram till Järntorget och du lyckades övertala mig att följa med dig till din favoritbar. Ja tror bara det är du som skulle kunna övertala mig till att gå in på en bar svettig i mysbyxor. Vi levde.

Highly Creative People

Found this some days ago.. and just felt like, OMG this is so me. I'm so truly blessed with having this creativity in my blood. I always noticed most people aren't able to feel this kinds of feelings but, but never thought of it this way. This is so on point.

http://www.lifehack.org/articles/communication/20-things-remember-you-love-highly-creative-person.html?dgs=1

How we survive is what makes us who we are.

Rädslor, varför skapar vi dem i vårt inre? Inkapslade känslor som jobbar mot vårt syfte.
Jag tänker på mitt liv, på mina rädslor. En rädsla att binda sig, en rädsla att få uppleva något fantastiskt som man sen kan komma att förlora.
Så många tårar som trillat ner för mina kinder varje gång jag öppnat upp mig och blottat mina känslor. Blivit avvisad och känt mig oönskad. Byggt på en mur varje gång jag trillat dit. Intalat mig själv att aldrig bli kär igen. Att aldrig få låta någon annan ha makten över mina känslor, få mig att tappa kontrollen. Muren som jag byggt på varje gång har blivit högre och högre.
Att ha ett sårat hjärta, ett trasigt förhållande till kärlek.
För just då, i det ögonblicket som jag blev avvisad var det kanske det enda rätta för mig. Det enda jag visste om. Att avvisa kärleken och göra den till något omöjligt för att konstatera att jag inte behöver den. Det jag gjorde, gjorde jag för att överleva. Ett sätt att hantera känslorna på, att gå vidare, att rädda mig själv. Jag läste ett citat för ett tag sen som löd; "How we survive, is what makes us who we are." Jag kunde inte då riktigt förstå innebörden av citatet, men på något sätt talade det till mig. Så jag sparade ner det på datorn. Och av någon anledning dök citatet upp i mitt huvud nu, några månader senare. Och nu förstår jag exakt vad det syftar på. Det är så märkligt hur livet fungerar. Kanske låg citatet i mitt undermedvetna och marinerades tills polletten föll ner.
Så detta var kanske mitt sätt att överleva. Något nödvändigt trots allt. Något jag skulle gå igenom för att utvecklas, för att komma vidare till nästa steg i livet.
Men nu måste jag ta itu med vad jag en gång gjorde till en sanning för mig. Nu, när jag förstår varför jag gjorde så som jag gjorde.
Nu är det min uppgift att lösa upp mina gamla föreställningar. Att skapa en ny uppfattning om vad kärlek är. Att det betyder något annat än tårar, sårad självkänsla och en känsla av att inte räcka till. Jag måste lösa upp mina inkapslade känslor, mina rädslor.

soulell , juni 2013

The brain of the creative...

So this is kind of the start of something new. People say that all the time and I do too. But I've come to a point in my life where I need to focus on what matters. Like really matters.
And things ain't working out so good for me... cause my brain is the kind of the always thinking, always creating, always working, and never relaxing kind of brain. But I have such a hard time actually make my ideas come to reality cause they get stuck with all the other ideas somewhere on the way. And with all these thoughts, creations and creativity in it, not getting it out. Some kind of serious kaos occurs. And when all the things I should do, doesn't get done, all these anxiety and stress comes too. And that means I get even more paralyzed, cause my brain can't focus at all. There is toooo many things that needs to get out of there all at once. So this is the day I am starting to focus at one thing at the time.. ? Hmmm I have really no idea how to tho?! Haha.... but I need a change. I need to move further in my growth, in my dreams, in my artistry. I can't continue procrastinating my life anymore. Let's do this. I'm gonna need help tho, If anyone has any tips how to concentrate at one task at the time and fulfill it, please let me know!! 

party girls

a year ago

'

äkta vänner

För mig är det viktigaste i en äkta vänskap att man ska finnas där för varandra både i solen och i regnet. Vissa människor finns bara där när solen ler mot en och vissa finns bara där när regnet piskar en i ansiktet. Vissa kan inte glädjas med en när det går bra och vissa kan inte finnas där för en när man är på botten. Jag har lärt mig att man lär känna sina äkta vänner först när man både flygit bland molnen och när man legat orörlig nere på marken.

soulell

purple rain kind of night

I just wanna lay here on the kitchen floor.. listen to Prince and just be in the height of inspiration, emotions flowing, stars around me, colors swirling in my mind. Just drinking strawberry daquiries and create something magical. To feel the inspiration flow thru my body and out of my head.

dirty pink

 

aquarius sister

so happy I've got this wonderful girl back in my life.. haha we haven't known eachother for so long but we been thru a lot already. team aquariuses queens

Att läka ett trasigt hjärta

Då insåg jag det. Den som bad om min kärlek mest var jag själv. I all hjärta och smärta hade jag helt glömt bort att älska mig själv. Den lilla tjejen inuti mig. Hon hade längtat efter min kärlek så länge.
Det var så självklart för mig att se det så fort jag började ge kärlek tillbaka till mig.
Det sägs att den kärlek som hjärtat suktar efter och som verkligen betyder något för en kommer från den man älskar mest. Jag var tvungen att inse att min själ och min kropp hade strött kärlek över mig hela tiden, och jag att jag var tvungen att ge samma mängd tillbaka för att bli ETT.
Jag antar att det var i det ögonblicket min resa till ett helt hjärta började.
Läkandet hade tagit sin början. 

soulell

february dreamy