När jag kom hem kände jag det så starkt, Jag älskade honom...

Jag gillade honom så mycket, ville bara vara hans. Men han hade sagt orden. Han var inte redo, han trodde inte jag var the one. Jag var ledsen.. men insåg att det var bättre att vi kapade vårt band så att vi kunde gå vidare.

Vi stod på Valand i vårkvällen. Kvällssolen spred sitt ljus mellan byggnaderna och husen och kastade långa skuggor. Ljuset lyste magiskt mellan de nyutslagna bladen på träden. Han skulle kyssa mig en sista gång.. jag ville inte släppa taget om hans läppar. Slutet var nära. Han kom på att han kunde ta bussen från Heden istället. Vi gjorde sällskap dit och jag fick chansen att säga hej då och kyssa honom ännu en gång. Det var så vackert och jobbigt på samma gång. Vi stod på grusvägen, jag med min cykel och han med sin ryggsäck. Han kysste mig, länge, och jag kände hur tårarna ville tränga fram bakom mina ögonlock. Mina knän blev svaga och mitt huvud snurrade.

Vi sa hej då.

Jag cyklade hem på grusvägen genom allén, klockan hade blivit mycket och mörkret började sakta lägga sig. I öronen spelades ”Am in love with U” med Sarkodie och Efya. Tårarna rann ner för mina kinder medans jag trampade hemåt i vårkvällen. När jag kom hem kände jag det så starkt, jag älskade honom....

Aldrig tidigare hade jag svävat så högt, varit så nära planeterna, månen och stjärnorna.

Ett rådjur som stirrade in i våra själar. En rosafärgad kvällshimmel som speglades i våra ögon. En lång och ljummen kvällspromenad genom Göteborgs gator, sedan landade vi liggandes tätt, tätt under de vita lakanen i min säng.

Regnet som smattrade på takåsarna utanför det öppna fönstret. Åskan som ekade mot berget. En doft av ett sommarregn spred sig in i sovrummet. Våt asfalt som målats av solen. Vi älskade och inget kunde nå oss. Vi var högre upp än molnen, bland stjärnorna svävade vi omkring i ett vackert rus. Magin var påträngande, i varje sekund kunde jag se den, känna den. Vi låg plötsligt på golvet men aldrig tidigare hade jag svävat så högt, varit så nära planeterna, månen och stjärnorna. 

En onsdagskväll i maj

Vi kom ut från gymmet i Majorna. Klockan var mycket. Så typiskt oss att ramla ut från gymmet lite halvt svettiga och härliga efter midnatt en onsdagskväll i maj.
Staden var lugn och ljummen, himlen var fortfarande ljus. Vi gick längs gatorna.

Vi skrattade och sprang efter varandra som om vi vore barn på nytt. Fria och lyckliga. Du kom ifatt mig, tog tag i mig. Vi skrattade, sen kysste du mig. Fjärilarna från maggropen flög upp till huvudet och gjorde mig yr. Jag tappade fotfästet och ramlade omkull mitt på gatan i din famn. Vi skrattade och jag älskade varje sekund. Du drog upp mig från gatan. Vagnen kom och vi sprang det snabbaste för att inte missa den. Vi hoppade på den och kom fram till Järntorget och du lyckades övertala mig att följa med dig till din favoritbar. Ja tror bara det är du som skulle kunna övertala mig till att gå in på en bar svettig i mysbyxor. Vi levde.

THE DIARY

Isn't it so crazy How much you can achieve when you are supposed to be doing something else? 

Omg. This project I'm working on (and have been working on, on and off for like 2 years. I am totally ashamed to admit it. But It's true. I have been procrastinating it for 2 years.) And I'm procrastinating as I'm writing this too. I am so inspired about it, but my secondguessing and indeciesiveness is as crazy as it gets. Everytime when I should be working on it, I come up with totally (in my head) valid reasons to do something else. These last weeks when I have had this intense stress in my head and also have created deadlines in my head when I should be DONE with the last details with the project. Cause I NEEEEED TO GET IT DONE. My brain gets so energized and inspired to do other stuff. It's crazy. Like I litterally have been starting to go to the gym, which I never thought I would. I have started to cook almost all my meals by myself(!) everybody who knows me is as freaking surprised about it as I am. I have started watching tv-series, which I haven't done before either. I have started to create my own bodyproducts. And even started working on a totally new business-Idea.. about something totally different than I'm doing now. Haha entrepreneur in the making. And today, after my work-weekend my apartment looks like a total mess. Which is something I can't handle at all. So today That's my mission. To clean my whole apartment and to re-organize it and ofcourse get rid of all the stuff that keeps me from Having my life together, as usual. Also I'm about to clean the drains in my bathroom..... and before I started I made a cup of coffee and then I got the Idea that I really need to write down what's on my mind. And got this Idea that I really should start writing down all these thoughts I have about life and about my art projects. So you could get a piece of what's inside of this head of mine. And follow my projects, just so you can understand the process of it all. Hahaha..... Some things just need to get out. So peace out. I'm about to start cleaning my place....... 

How we survive is what makes us who we are.

Rädslor, varför skapar vi dem i vårt inre? Inkapslade känslor som jobbar mot vårt syfte.
Jag tänker på mitt liv, på mina rädslor. En rädsla att binda sig, en rädsla att få uppleva något fantastiskt som man sen kan komma att förlora.
Så många tårar som trillat ner för mina kinder varje gång jag öppnat upp mig och blottat mina känslor. Blivit avvisad och känt mig oönskad. Byggt på en mur varje gång jag trillat dit. Intalat mig själv att aldrig bli kär igen. Att aldrig få låta någon annan ha makten över mina känslor, få mig att tappa kontrollen. Muren som jag byggt på varje gång har blivit högre och högre.
Att ha ett sårat hjärta, ett trasigt förhållande till kärlek.
För just då, i det ögonblicket som jag blev avvisad var det kanske det enda rätta för mig. Det enda jag visste om. Att avvisa kärleken och göra den till något omöjligt för att konstatera att jag inte behöver den. Det jag gjorde, gjorde jag för att överleva. Ett sätt att hantera känslorna på, att gå vidare, att rädda mig själv. Jag läste ett citat för ett tag sen som löd; "How we survive, is what makes us who we are." Jag kunde inte då riktigt förstå innebörden av citatet, men på något sätt talade det till mig. Så jag sparade ner det på datorn. Och av någon anledning dök citatet upp i mitt huvud nu, några månader senare. Och nu förstår jag exakt vad det syftar på. Det är så märkligt hur livet fungerar. Kanske låg citatet i mitt undermedvetna och marinerades tills polletten föll ner.
Så detta var kanske mitt sätt att överleva. Något nödvändigt trots allt. Något jag skulle gå igenom för att utvecklas, för att komma vidare till nästa steg i livet.
Men nu måste jag ta itu med vad jag en gång gjorde till en sanning för mig. Nu, när jag förstår varför jag gjorde så som jag gjorde.
Nu är det min uppgift att lösa upp mina gamla föreställningar. Att skapa en ny uppfattning om vad kärlek är. Att det betyder något annat än tårar, sårad självkänsla och en känsla av att inte räcka till. Jag måste lösa upp mina inkapslade känslor, mina rädslor.

soulell , juni 2013

The brain of the creative...

So this is kind of the start of something new. People say that all the time and I do too. But I've come to a point in my life where I need to focus on what matters. Like really matters.
And things ain't working out so good for me... cause my brain is the kind of the always thinking, always creating, always working, and never relaxing kind of brain. But I have such a hard time actually make my ideas come to reality cause they get stuck with all the other ideas somewhere on the way. And with all these thoughts, creations and creativity in it, not getting it out. Some kind of serious kaos occurs. And when all the things I should do, doesn't get done, all these anxiety and stress comes too. And that means I get even more paralyzed, cause my brain can't focus at all. There is toooo many things that needs to get out of there all at once. So this is the day I am starting to focus at one thing at the time.. ? Hmmm I have really no idea how to tho?! Haha.... but I need a change. I need to move further in my growth, in my dreams, in my artistry. I can't continue procrastinating my life anymore. Let's do this. I'm gonna need help tho, If anyone has any tips how to concentrate at one task at the time and fulfill it, please let me know!! 

äkta vänner

För mig är det viktigaste i en äkta vänskap att man ska finnas där för varandra både i solen och i regnet. Vissa människor finns bara där när solen ler mot en och vissa finns bara där när regnet piskar en i ansiktet. Vissa kan inte glädjas med en när det går bra och vissa kan inte finnas där för en när man är på botten. Jag har lärt mig att man lär känna sina äkta vänner först när man både flygit bland molnen och när man legat orörlig nere på marken.

soulell

purple rain kind of night

I just wanna lay here on the kitchen floor.. listen to Prince and just be in the height of inspiration, emotions flowing, stars around me, colors swirling in my mind. Just drinking strawberry daquiries and create something magical. To feel the inspiration flow thru my body and out of my head.

Att läka ett trasigt hjärta

Då insåg jag det. Den som bad om min kärlek mest var jag själv. I all hjärta och smärta hade jag helt glömt bort att älska mig själv. Den lilla tjejen inuti mig. Hon hade längtat efter min kärlek så länge.
Det var så självklart för mig att se det så fort jag började ge kärlek tillbaka till mig.
Det sägs att den kärlek som hjärtat suktar efter och som verkligen betyder något för en kommer från den man älskar mest. Jag var tvungen att inse att min själ och min kropp hade strött kärlek över mig hela tiden, och jag att jag var tvungen att ge samma mängd tillbaka för att bli ETT.
Jag antar att det var i det ögonblicket min resa till ett helt hjärta började.
Läkandet hade tagit sin början. 

soulell

fucked up society

I don't know why... but in the recent past I've been more and more negative about this society that we all live in. I just hear so much shit about people, and I don't even follow the news... shame on me.. I have lika really no idea what is happening in the world. All I know is that it's fucked up somehow. And I recognise my own brain is starting to fuck with me too... all this hysteria. All these perfect looking people, most of them sooo fake.. broken souls who will do anything for the likes and the money and the fame and the attention and confirmation of others.
People nowadays are so fake... and I really don't want to be a part of it. I'm sooo tired of everything.. this social media society.. always online, always available. Everything is so easy.. in both good and bad ways. You are always just a click away from cheating on your girlfriend/boyfriend. These fucked up snapchats.. like the app were build for cheating.. I'm so sick of it. I'm so sick of everything that comes with it. People means nothing to you anymore.. because it's so easy finding new ones. More beautiful, more sexy, more unique, more stylish, more wealthy.
And here I am.. in the middle of it all... swiping all these not so goodlooking people to the left.. asking for likes.. to feed my ego.

24 november 2014

...vissa dagar känns det okej att vara krossad. Andra dagar känns det exakt så, att jag är krossad. Jag bryter ihop, vill ge upp på allt. Det känns hopplöst, vad finns det mer i livet? Finns det ens något? Allt verkar vilja gå emot mig, inte ska det vara lätt. Det känns som att jag bara överlever, jag undrar om det finns något krut kvar i mig att fortsätta.. att orka kämpa och att stå upp för mig själv och för mina drömmar. Jag önskar att någon kunde stå tätt bakom mig och stödja mig, någon som hjälper till att bära mig när jag inte orkar bära min egen tyngd. För i stunder som dessa känns de där 53 kilona så mycket tyngre. Som att de har multiplicerats med tio, och med 530 kilo på sina axlar känner man sig inte längre så stark.

Men om man klarar sig ur det, om man klarar av att bära sig själv genom det tunga. Vem vet, kanske blir min kropp så pass stark att de där 53 kilona känns som 20 kilo sen. När stormen har lagt sig, och när solen glimtar fram och når mitt hjärta. 

soulell

Nåt som ville komma ut

Jag har såååå mycket inom mig som måste komma ut.... Idéer och tankar och bilder, som små knoppar på en rosenbuske en varm vår. Kreativitet som blommar upp hela tiden och inte minst känslor och tankar. Men jag vet inte var jag ska börja.. jag är så dålig på att få ut min inspiration ur min hjärna och faktiskt göra något åt den. Vilket är fruktansvärt frustrerande.. jag mååste, måste vara kreativ. Måste måla, dansa, skriva, skapa och sortera ut mina idéer innan de försvinner ur mitt system. Nu blir det skärpning på mig. 

Älskar ändå detta flow, känner mig så fri och härlig och på väg åt rätt håll. Som i min egna kreativa fantasi-bubbla. Älskar att bara strunta i alla måsten och leva enligt min plan. Skapa min egna väg. Jag har blivit så beroende av att släppa ut allt att jag inte längre pallar att hålla saker inom mig. Vet inte om det är mest bra eller mest dåligt. Lite av varje antar jag.. men förmodligen ett bra steg mot att vara den kreativa människa jag är och vill vara. Bara vara fri i allt.. Jag vill inte gömma mig, jag vill dela med mig. Frågan är var gränsen går? Kreativ exhibitionist in the making. Men detta är min frizon, mina egna underbara kreativa sfär där allt handlar om mig och va som inspirerar mig och mina kreativa projekt. Love it or leave it. 

One way

Har en tanke och idé om att bara fly från allt.. bara lämna det som det är. Kanske inte orkar rota i saker och ting. Kanske inte orkar vara ledsen längre. Kanske inte orkar tänka mer. Kanske inte orkar vara olycklig. Kanske bara önskar att må bra och vara lycklig och kanske tänker jag att jag skulle bli just det om jag bara lämnade allt och flydde. Vilket är sjukt naivt och ointelligent. För jag vet att det inte direkt är lätt att flytta och må bra samtidigt. Vad jag behöver, är att hitta mig själv, och det kan jag lika gärna göra här som där. Men kanske behöver jag bara göra det ändå. Känna att jag lever och känna att jag tar kontrollen. Bara sticka. Kanske.

My messy mind

Jag har upptäckt att slänga saker, är bland det bästa som finns.. eller okej, nu överdrev jag.

Men sanningen är att jag älskar att rensa bland saker. Jag älskar att sortera ut vad som har haft sin plats i mitt liv och nu längre inte ger mig något. Att ta mig modet att slänga saker som inte längre ger mig något mer än ångest. För det är vad gamla saker har en tendens att ge mig.. gamla minnen som väcks sammankopplar jag ofta med ångest. För när jag ser gamla saker ger de mig så mycket känslor.. och oftast gillar jag inte känslorna dem ger mig. Kanske för att jag då var en annan människa som jag inte längre är. Eller helt enkelt för att alla saker vibrerar på en energi och saker med låg energi som jag inte älskar lyckas suga ut och dränera min egen. 

Förr samlade jag på det mesta och sparade på allt, sen hände något som gjorde att jag ändrade åsikt totalt. När jag har en ledig dag och planerat att göra saker fastnar jag ofta med att börja rensa i lådor och i garderoben. Byråer är förresten värdelösa, lådor överhuvudtaget. Det ända man samlar på sig där är saker man inte egentligen behöver men som man inte förmår sig göra sig av med eftersom man någon gång kanske kommer behöva dem. Sanningen är, att du kommer aldrig använda dem.. har du inte gjort det dem senaste tre åren är oddsen inte särskilt höga att du någonsin kommer behöva dem. 

Jag mår bra av enkelhet, jag mår bra av att inte ha många saker omkring mig, för många saker stressar mig. Jag vill helst att det ska vara ljuust och vitt och inte för mycket färger. Jag mår inte bra av att leva i en miljö som stimulerar mitt sinne för mycket. Jag vill ha det enkelt, rent och luftigt. Med tillräckligt stor plats för min kreativa hjärna som redan är överfull av intryck, tankar, projekt och känslor.

Utomjordiskt patetiskt

Jag känner mig så patetisk. Att känna så mycket i en värld som känner så lite. I en värld som uppskattar det bekväma, det enkla, det smidiga, det lilla. Jag är inte liten i mina känslor, jag är inte bekväm och jag är inte smidig eller enkel. Jag är så mycket mer än så. Jag känner mig som en alien, som att alla mina känslor inte kan få plats på jorden. Som att dom vibrerar på en helt annan frekvens som bara blir fel här på jorden, för ingen kan förstå. Ingen kommer någonsin kunna förstå. Förstår inte vad jag gör på den här planeten? 

// SOULELL

Lovedown

Hittade något jag skrev för 22 månader sedan..

Senaste 1,5 månaden har jag i princip varit på rosa moln hela tiden.. jag har knappt sovit på nätterna och bara ätit ett mål mat om dagen utan att vara hungrig... tiden har gått så sjukt snabbt att jag inte kan påminna mig om att jag gjort så mycket.. jag har mest bara varit. HÖG.
Allt har flytit på så smärtfritt. Smärtfritt och skimrigt. Tro fan det när man är invirad i tio kilo rosa bomull högt upp bland dom där pastellfärgade molnen. Men plötsligt så ramlar man ner från det där mjuka, rosa sockervaddet.. rakt ner i asfalten. Det gör ont. Allt blir verkligt. Man blir trött och hungrig och arg och ledsen.

// SOULELL

Meningen med ditt liv.

Och jag sa till mig själv... Du är krossad och trasig, och kanske blir du aldrig mer lycklig eller hel igen. Och då är det bara så. Men du kan göra något. Du måste göra något, du måste dela med dig av din svärta och dina sotiga tankar, dina tårar och dina sår. Du har förmågan att skapa. Att omvända all din smärta i ord och bilder. Det är din gåva. Du har inget annat val. Du ska skapa något. Skapa något vackert. Så länge du skapar är det okej, då gör du något av värde. Dela med dig utav allt du har inom dig, du har så mycket att ge. Det är meningen med ditt liv. Du ska leva det fullt ut. Du ska sprida din själ över himlavalvet, utöver hela universum. Du ska leva kvar. Du ska glittra som den diamant du är. "Jag har ett mål, att leva för det vackra." Jag lever från och med nu för det vackra.

Mina ord till mig själv, när jag hittade mig själv i tusen delar på köksgolvet.

// SOULELL

En sida ur mitt liv

Det är något väldigt magiskt och vackert med att känna starka känslor. Att sitta ensam på en spårvagn någonstans i Göteborg, helt osminkad och förgråten. Helt trasig och tom en solig söndag i september.

Att vara så djupt inne i sina känslor att det som finns runt omkring en inte ens existerar, folk som tittar, det spelar liksom ingen roll. Att visa sig från sin värsta sida och att låta folk få se. Det är något väldigt inspirerande i det. Det är så mycket liv, råhet och äkthet. Inget som är fejkat eller tillgjort. Det är livet på riktigt och det är vackert. 

//SOULELL

Bubblar på insidan

Jag har såå himla mycket inom mig som jag bara vill släppa ut på något sätt.. tankar, känslor, drömmar, och så många ord. Mitt problem just nu är bara att hitta ett sätt där jag känner att jag får ur mig exakt vad det är jag vill få ur mig.. så att jag kan känna den tillfredställelsen man bara kan känna efter att man skapat något utav värde som man bearbetat sina känslor genom. Något som betyder mycket för en. Fattar om det låter flummigt. Men det är känslan jag har. Jag vill få hela världen att känna vad jag känner, förstå mina tankar. Jag vill dela med mig och jag vill formulera min kärlek till allt det vackra i livet på något sätt och den kärlek jag känner inom mig, men jag vet bara inte hur. Allt är så vackert, allt är så operfekt perfekt. Jag kanske borde börja skriva en bok.

Hopes and Dreams

Oj. Inte många ord som normalt sätt kommer ur min hjärna här.. brukar göra det bästa jag kan för att formulera min inre värld genom musik, foton och konst. Men så skriver jag ner mina tankar och känslor i en bok som inte läses av någon annan än mig själv. Kan väl inte påstå att den blir läst speciellt ofta av mig heller.. men whatever, you get the Picture.

Idag känner jag dock bara för att skriva av mig lite här. Berätta om vad som händer i mitt liv exempelvis. Måste säga att jag mår så galet bra.. Denna våren har varit en ständig berg- och dalbana for sure. Varit på botten mer än en gång.. men jag har tagit mig upp igen. Och varje gång har jag hittat mig själv lite högre upp än förut. Bit för bit faller på plats i mitt liv. Och är det någonting jag älskar med livet så är det att se sig själv utvecklas. Sakta men säkert skalar man av lager av rädslor och utan att knappt tänka på det inser man att man har gjort saker man aldrig trodde man skulle våga göra. Jag minns mig själv som en tjej som var rädd för så mycket här i världen... så livrädd för allt. Rädd för att vara som alla andra, rädd för att sticka ut, rädd för att flytta från den lilla byn jag växt upp i, rädd för att följa mina drömmar, rädd för att träffa nya människor, rädd för att förlora dem jag hade, rädd för att misslyckas, rädd för att lyckas, rädd för att visa vem jag var, rädd för att visa mina känslor, rädd för att folk skulle ogilla mig. Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst. Men på något sätt har jag tappat mycket av alla rädslor jag en gång bar på. En efter en är det som om de går upp i rök. Jag vet inte om det har med ålder och mognad att göra, eller om det har att göra med att jag faktiskt har gått emot mina rädslor. En sak i taget. Och mitt inre börjar fatta att det faktiskt inte är mina känslor som styr mina tankar utan tvärtom.. och nu är det som att det mest bara rullar på.

Jag börjar mer och mer bli den person jag är menad för att vara. Och det är något som jag aktivt jobbar för nu. Det är mitt mål i livet, att göra allt det mitt hjärta alltid velat göra. Jag ska illuminera mina rädslor och bara göra det som känns rätt. Det som MITT hjärta bultar för.
I måndags avslöjade jag min största hemlighet, min största rädsla för en väldigt speciell person. Bara det känns helt fantastiskt. Jag har börjat min resa nu. Det är nu det börjar. Jag hoppas att universum är med mig. Men för att vara ärlig är jag ganska säker på det.

Denna våren kommer jag nog alltid minnas med ett rosa skimmer över sig.. jag har träffat intressanta och vackra personer som får mig att vilja följa mina drömmar och som inspirerar mig på så många plan. Det är vackert. Jag är så lycklig! Mitt problem nu är bara att hitta tiden för att göra allt som jag behöver göra, och det är det jag behöver. Press, för att få saker gjorda. Så yes I'm positive! Ser fram emot en galet underbar sommar och höst. Hit me with your universal love.

//Soulell